Häromdagen tog jag en promenad i min svampskog. Den ligger intill mitt hus och är välkänd, jag har travat runt där i ca 30 år. Givetvis fanns där ingen svamp så här års och dessvärre kanske det inte kommer att göra det när det blir säsong heller. De har fällt en massa träd, gallrat och öppnat upp där de små rara gula svamparna trivs. Kanske det kan komma andra svampsorter som gillar ljus och mindre fukt.
Det var häftigt att gå i ett landskap som så totalt ändrat utseende. Jag tog mig en svängom runt tungorna av dungar som sträcker sig in i de omliggande åkrarna. Och plötsligt hade jag inte koll på vart jag var. Helt utan ängslan eftersom jag inte kan gå vilse, det är vägar och hus precis runt om, men snurrig av att försöka orientera mig. Och det gick inte! Däremot var det väldigt trevligt att upptäcka "nya" vyer. Oj en skogsväg som jag inte sett förut...vart kan den leda...? Vad är det för hus som ligger därborta? Det har jag inte lagt märke till förut.
Så såg jag vart jag var och allt snurrar till igen och lägger sig till rätta. Jag blev nästan lite besviken. Jag var ju på nya marker!
Så kan jag känna när det gäller att stå på tröskeln till hur vår undervisning kan komma att bli med vad den digitala tekniken erbjuder. Vi är i kända och beprövade områden, men så ändras utseendet och helt nya möjligheter visar sig. Upptäckter.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Vilken utmärkt metafor, den skulle jag vilja kopiera!
SvaraRaderaVarsågod!
SvaraRadera