Inte vilse i pannakakan längre

Maken har tagit över en av sönernas Iphone vilket har varit till stor glädje och nytta vid vårt Stockholmsbesök i helgen. Vi går inte vilse. Inte för att vi gjort det så särskilt frekvent tidigare heller, men nu är det så kul att VETA att vi hittar dit vi vill. Med GPS i mobilen kan vi till och med ta genvägar. Så det har varit ett fasligt rännande i gränder och upp och ner på gator.
Jag som inte har lika stort kontrollbehov vad det gäller att veta vart man är här i världen varje sekund, har mest varit nöjd över det lugn som detta fantastiska hjälpmedel ger.
Kvarstår dock ett problem för mig. Jag kan inte översätta kartor till den värld jag har omkring mig. Så jag går fortfarande helst på känn.

Internets läsbarhet

I en artikel i GP den 30 oktober anmäler Håkan Lindgren en bok av Nicholas Carr "The shallows - What the internet is doing to our brain". En slutsats är att Internet får oss att läsa sämre. Vårt djupläsande av en text störs av hyperlänkar som brukar tryffera internet-texter. Därmed läser vi på ett ytligare sätt på nätet. "Nätläsnig stressar medvetandet".
Jag är benägen att hålla med. Det är en bedrift att ta sig igenom en text utan att förledas att klicka på en länk som i sin tur leder till en text med länkar som i sin tur...och plötsligt är jag någon helt annanstans. Det blir fragmentariserat och jag har inte utrymmet att tugga på meningar och fundera på vad jag tycker, utan jag blir fort trött och tycker att tiden har gått åt till att flacka runt. Inte försjunka som är så välgörande.