En till en

Nästa år ska elever och lärare i den kommunala gymnasieskolan i Skövde ha tillgång till varsin dator. De allra flesta av oss kommer att tycka att det blir mycket praktiskt. Och spännande. Några av oss kommer att tycka att det kommer att bli ytterligare ett moment att ta sig in i och hantera. Tungt och besvärligt.
Det börjar bli tjatigt att ens behöva påpeka vikten av att det inte är tekniken som vi behöver lägga fokus på nu. Utan hur vi pedagogiskt ska arbeta med det tekniken möjliggör. Så att alla tveksamma pedagoger får hjälp och en god introduktion till datorstödd undervisning. Med inspirations-dagar och ett pålitligt och kontinuerligt stöd som gör att man vågar ta till sig detta nya.
Sedan är det, som med allt som man inte prövat, upp till var och en att kliva in i det och arbeta på att göra det till sitt.

Lärande på "riktigt"

Såväl elever som vi lärare, har efter att låtit våra elever på Ledarskapsprogrammet blogga tyckt att det varit en lärorik del i våra respektive kurser; Multimedia A, Organisation och Ledarskap och Svenska. Eleverna tyckte att det kändes som de gjorde något på "riktigt". En tänkvärd aspekt. Det skulle vara välgörande om den känslan fanns oftare. Helst hela tiden.

Inte vilse i pannakakan längre

Maken har tagit över en av sönernas Iphone vilket har varit till stor glädje och nytta vid vårt Stockholmsbesök i helgen. Vi går inte vilse. Inte för att vi gjort det så särskilt frekvent tidigare heller, men nu är det så kul att VETA att vi hittar dit vi vill. Med GPS i mobilen kan vi till och med ta genvägar. Så det har varit ett fasligt rännande i gränder och upp och ner på gator.
Jag som inte har lika stort kontrollbehov vad det gäller att veta vart man är här i världen varje sekund, har mest varit nöjd över det lugn som detta fantastiska hjälpmedel ger.
Kvarstår dock ett problem för mig. Jag kan inte översätta kartor till den värld jag har omkring mig. Så jag går fortfarande helst på känn.

Internets läsbarhet

I en artikel i GP den 30 oktober anmäler Håkan Lindgren en bok av Nicholas Carr "The shallows - What the internet is doing to our brain". En slutsats är att Internet får oss att läsa sämre. Vårt djupläsande av en text störs av hyperlänkar som brukar tryffera internet-texter. Därmed läser vi på ett ytligare sätt på nätet. "Nätläsnig stressar medvetandet".
Jag är benägen att hålla med. Det är en bedrift att ta sig igenom en text utan att förledas att klicka på en länk som i sin tur leder till en text med länkar som i sin tur...och plötsligt är jag någon helt annanstans. Det blir fragmentariserat och jag har inte utrymmet att tugga på meningar och fundera på vad jag tycker, utan jag blir fort trött och tycker att tiden har gått åt till att flacka runt. Inte försjunka som är så välgörande.

Vacker kyla

Lika överraskande varje gång. I morses var det snö på marken och stora flingor dalade i morgonsolens motljus när jag åkte in till jobbet. Vi är ju inte inne i november en gång.

Det har inte varit helt lätt att hålla sig till tågordningen vad det gäller uppgifterna i kursen, men det mesta ramlar väl på plats ändå. Jag och ett par kollegor till mig har genomfört ett arbete som vi ska använda till uppgift 3 innan jag ens kommit fram till den. Det var ett så bra läge i våra respektive kurser så vi satte oss på våra respektive kammare och formulerade oss kring uppgiften och sammanstrålade i ett gemensamt projekt med våra elever som går på ledarskapsprogrammet. Det har varit roligt och mycket givande för samtliga inblandade parter. Jag har läst våra elevers utvärderingar och de har till största del varit positiva. De har fått blogga, vilket var en ny erfarenhet för majoriteten av klassen.
I min kurs, multimedia, har jag fått med en hel del av kursmålen och det har blivit mycket tydligt för eleverna. Kul.

Hinder är till för att forceras

Mest för att testa hur man lägger in film på bloggen, men även för att det är en så härlig sekvens. Truls är inte riktigt bekväm med kattluckan. Eller också lattjar han bara...

Att vara i ett flöde

När jag började läsa på nytt som vuxen för ca 20 år sedan så fanns inte nätet. Jag hade böcker, artiklar, uppsatser och anteckningar utspridda runt mig i rummet som jag flöt emellan och vävde ihop min förståelse av i ämnen som var helt egenvalda. Det var begränsande men samtidigt så hade jag stort utrymme för egen reflektion och omstöpning till egna mönster.
Jag känner mig hetsad av ALLT som finns på nätet. Stannar sällan och begrundar utan flyter vidare och vidare.

Jag upplever ändå rikedomen på nätet som otroligt spännande och stimulerande. Att ha en lärplattform, i vårt fall Fronter, att utgå ifrån innebär att jag planerar mina lektioner var som helst och kan variera eget material med artiklar och filmer från nätet. Eleverna kan ta del av planeringen och jag kan hänvisa elever som inte varit med på lektionerna eller behöver repetera, till det digitala kursrummet, jag kommenterar deras arbeten och har en tydlig bild över vilka som gjort vad av uppgifterna. Ändå upplever jag att jag bara är på tröskeln i att använda de digitala resurserna.

Nystart

Hösten är egentligen det riktiga nyåret. Det är nya pennor och oskrivna block. Som 50-talist är de associationerna mest givna, hur intresserad och nyfiken jag än är på vad de nya medierna kan ge. Men kan de ersätta doften av ett nytt bokomslag? Inte än i alla fall.


Sommaren har gått i eftertankens tecken på flera plan och vad det gäller den sociala digitala kompetensen ett ältande om vad ett forum som facebook egentligen har att ge mig personligen. ? . Fortfarande har jag inte ett kristallklart svar. Men tillräcklig tvekan för att inte göra så stora ansträngningar att skaffa nytt lösenord då jag glömt det jag tvehågset skaffade för något år sedan. Men jag får uppfordrande mail om att det står "vänner" och stampar för att få kontakt. Några träffar jag i verkliga livet och de är också verkligen mina vänner. Jag tänker nöja mig med det så länge. Till dess jag hittar nyttan med att att ta del av slikt som inte handlar om det mest privata eller personliga som folk jag inte har kontakt med för övrigt avhandlar.
Så jag har verkligen grundat för inlämningsuppgiften 1C.

Min nystart har inneburit att jag bekantat mig med flickr och delade videofilmer på youtube. Det senare har jag inte praktiserat ännu, inväntar återigen nyttotillfället. Det är egentligen det som är den springande punkten hela tiden och som gör mig trögflytande i mina aktiviteter i kursen. Jag har svårt att prova innan jag ser användningen eller nyttan som jag gillar så mycket. Det är inte tekniken utan innehållet som är det viktiga. Det innebär inte att jag inte kommer att ha användning för både det ena eller andra så småningom, men att göra för att det ska göras är svårt.
Det bästa med det är att jag får känna på hur mina elever kan känna och tänka allt emellanåt. Hjälp!

Att lägga upp en bild på flickr var hittills mest ett grunnande på vad det skulle vara bra för. Så följduppgiften om jag kan se användningsområden är; nej. Inget som ersätter det jag arbetar med nu. Och jag arbetar mycket med bilder och deras betydelse med mina elever. Vi utgår från- och arbetar i - vår lärplattform Fronter. Det skulle vara av utrymmesmässiga skäl som vi skulle välja till en ytterligare plattform.

En superbra tjänst är moderskeppet som jag använder till att lägga grunden till hur man hanterar bilder så att de får det uttryck man vill förmedla. Eleverna får en annan pedagogisk röst och det är titta - göra hela vägen. De tycker det är kanon.

Det jag ska göra i veckan är att fråga mina elever hur de gör med sina bilder och hur de tycker att vi skulle kunna arbeta med flickr. De är ju fräschare i huvudet på det viset. Och långt ifrån 50-talet.

Kall vår

Vårvärmen vill sig inte riktigt, försöker åtminstone värma upp hjärnan med att ta mig in i kursen igen. Efter att ha läst artiklar och tittat på videoinläggen på kurswebbsidorna så blir det snabbt nästan lite överhettning. Det gäller att få sin struktur i utbudet. Som är stort! Jag hittar för lite konkreta matnyttigheter, det pratas och skrivs mycket om IKT allmänt, en del börjar bli lite av ett mantra."New culture of learning"

Därför är jag mycket glad över vår, växande, grupp av pedagoger som läser LC100N i Skövde och som strålat samman ett par gånger för att utbyta erfarenheter och tips. Vad gör vi i klassrummet med de nya digitala möjligheterna? Hur kan vi få eleverna intresserade av uppgifterna i de olika ämnena med hjälp av de nya resurserna?

Ser fram emot att ta del av några kollegors kunskaper, som de generöst delar med sig, i verktyget Camtasia i början av juni!
Ser även fram emot att åka till Framtidens lärande i Nacka.

Kursupplägg

Inte mer än 200 ord och avsluta med en fråga. Detta är vad som gäller för att med gott samvete klicka i för att få en grön plupp. Så jag gör ett tillägg i mitt för långa första blogginlägg. Ska vi skjuta budbäraren?

Igång

Spännande att se att jag har följare till min blogg som jag knappt visste att jag hade...Jag började så smått med kursen för några veckor sedan och fastnade direkt i allt material på kurssidan; tittade på filmer, läste inlägg och artiklar. Konsumerade. Funderade. Så nu är det dags att ta nästa kliv in i den digitala världen och även börja producera.
Har lyssnat på Godmorgon världen nu på förmiddagen och Ulrika Knutsons krönika om Bjästad. Ofta höjs röster om det fördärvliga med den snabba spridningen av skvaller och förtal som nätet ger möjlighet till. Knutson tar upp fördelen med det. Utan detta medie hade inte Uppdrag granskning haft möjlighet att visa, svart på vitt, de mekanismer som ger upphov till den moderna varianten av häxjakt. Det är hur vi beter oss mot varandra, med eller utan nätets hjälp, som skrämmer.
Självklart finns möjligheten att ge uttryck för tankar som snabbt sprider sig, på gott och ont, i ett slags skydd via nätet. Efter att ha läst Digitalis filosofi av Simon Winter och Per Johansson så är det den mest bestående tanken efteråt. Vad händer med våra relationer och gruppdynamiken på nätet? Alla vet att det är lättare att tycka och tänka OM istället för TILL. Avstånd ger utrymme för att ta ut svängarna. Samtidigt så finns åsikterna och uttrycken där. Sparade. Som Uppdrag granskning kunde använda sig av och utgå ifrån. Respekten för det skrivna, för det publicerade, tycks inte riktigt hängt med våra unga. Det är förhållningsätt och helt vanlig medmänsklighet som vi har att fortsätta stå upp för i vår gärning. Vilken den än är. Som lärare är det en ständig och daglig, emellanåt tröttande, uppgift.
Nå detta var en första reflektion som kanske inte helt följer kursupplägget. Vilket känns helt i linje med kursen.